Bíld är naturligtvis vad det här i huvudsak skall handla om, så som kategori betraktat skulle den kunna vara allenarådande på den här sidan. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Den fotografiska bilden har aldrig varit äkta i betydelsen att avbilda verkligheten exakt som den ser ut. Betänk att det började med svartvitt, en presentationsform som många fortfarande använder med glädje. Hur “äkta” ter sig verkligheten betraktad i svartvitt?

Jag skriver detta eftersom jag vill avfärda begreppet äkta om fotografi. Äkta har blivit ett slagträ för dem som vill påskina att de själva minsann inte förvränger verkligheten. Toppen, då är gåtan löst. Ja, gåtan om vilken brännvidd som exakt motsvarar det mänskliga seendet. Och inte nog med det, de har förmodligen objektiv med egenskaper som vi andra bara kan drömma om. Prova själv att titta på något en bit bort. Hur ser allt annat ut som du inte fokuserar på. Vilket objektiv kan efterhärma det? Dessa “riddare av fotografisk äkthet” är naturligtvis också mycket noga med att visa sina verk i naturlig storlek, eller? Jag menar, hur “äkta” är den förminskade verkligheten i bilder i till exempel en tidning eller en bok eller en jättelik mygga på en stor projektionsduk?

Jag hävdar att man förvränger verkligheten redan i det ögonblick bilden tas. Men jag använder hellre ett annat uttryck , att man skapar sin egen illusion av verkligheten.

Sluttramsat om äkta eller inte äkta bilder.

Fotografi handlar om uttryck och kommunikation, precis som andra uttryckssätt som måleri, skrivande eller skådespeleri. Man brukar framhäva den som är uttrycksfull och personlig, men inte nödvändigtvis “högljudd”.

Tillbaka till själva exponeringsögonblicket då resan för det personliga uttrycket startar. (Så länge man planerar bilden är verkligheten verklig hur mycket man än ändrar på den.) För att skapa den slutliga bilden har vi länge haft en mängd olika verktyg som påverkar det slutliga resultatet. Film, framkallningsvätskor och papper med vitt skilda egenskaper beroende på hur man vill att ens slutliga illusion av verkligheten skall se ut. Det har handlat om tycke och smak. Det har inte varit helt fritt från gnissel när det har gällt vissa filmsorter eller mörkrumstekniker men på det stora hela har det funnits en relativt stor acceptans för de tekniska hjälpmedlen. Kort sagt så är det bilden som har varit i fokus.

Nu är dessa gamla tekniker på många sätt förfinade och förpackade i datorprogram. Aldrig har det varit mer populärt att fördöma den teknik med vilken en fotograf skapar sitt uttryck än nu och aldrig har det pratats så mycket teknik och så lite bild som nu. Folk (jo, jag menar även fotografer) verkar ge fullständigt tusan i vad en bild innehåller. Antingen är man bara intresserad av att frossa i vilken teknik som ligger bakom, inte sällan för att man vill kopiera den, eller att med nämnda teknik som skäl såga bilden som “oäkta”. Har man ingen uppfattning om varför man gillar eller inte gillar en bilds innehåll och uttryck så skall man inte förolämpa fotografen med frågor om vilken teknik denne använder eller var bilden är tagen. Det säger bara alltför mycket om dig som “betraktare”.

Naturfotografin har nämligen om man generaliserar lite även den egenheten att “alla” vill fotografera samma motiv som någon annan gjort framgångsrikt. Med andra ord: man vill ta samma motiv och använda samma teknik som någon annan redan gjort. Tänk om man inom musiken eller konstmåleriet hade som högsta önskan att skriva samma låt eller måla samma motiv på exakt samma sätt som någon gjort tidigare. Jag skrattar ihjäl mig när jag tänker på det. Snacka om äkta…