I det här avsnittet hade jag tänkt skriva lite funderingar kring etik i fotografin. Om det är någon som missuppfattat mitt förra inlägg som att jag skulle vara en stark företrädare för bildmanipulation av olika slag så säger jag: Bra, det var mitt syfte för att kunna ta upp en helt annan sida av ”äktheten” i bilder.

Det här handlar alltså inte om huruvida man vill tillföra en blåton till sitt uttryck eller om man vill lägga till oskärpa i delar av bilden för att förtydliga huvudmotivet. Nu handlar det om att utge sig för att fotografera dokumentärt och den etik och moral som man grundar sina fotograferingshandlingar på. Det handlar om ifall man på ett manipulativt sätt ger sken av att bilden är sprungen ur av fotografen opåverkade skeenden eller att man i efterhand tillför element i bilden som inte fanns vid fotograferingstillfället och ändå använder bilden i sammanhang som antyder att bilden är dokumentär. Det handlar om huruvida man står för sina handlingar i samma stund som man låter publicera bilder av det slaget.

Att skapa ett regelverk kring fotografi är bara en fånig och inte ens önskvärd tanke, än mindre genomförbar. Etik och moral vilar hos var och en och varierar från individ till individ, det är inget större problem med det även om det förenklar vardagen om de flesta har ungefär samma grundvärderingar. Problemet uppstår när bilder publiceras och det etiskt/moraliskt tveksamma inte framgår i samband med publiceringen.

När jag ser bilder av björnar från en miljö som jag vid det här laget så väl känner igen är jag helt oberörd. En djurparksbild där det tydligt framgår att den är tagen i en djurpark kan vara lika intressant eftersom den är ärlig och berättar sin historia. Historian bakom björnbilden från gömslet i Finland som man betalar per dygn för att sitta i är möjligen intressant ur naturfototuristisk synvinkel. Men snälla fotografiska publikationer med självaktning, jag vill inte se fler bilder av björnar tagna från dessa turistgömslen. Däremot har jag inga synpunkter på den som för egen personlig del vill uppleva dessa björnmöten, det är bara själva bilderna som lämnar mig oberörd.

På samma sätt har det blivit med bilder på kungsfiskare. Under flera år har man kunnat köpa plats i gömsle och dessutom plats för sitt minneskort i en kamera riggad ihop med blixtar för att fotografera fiskande kungsfiskare. Den fotografiska gärningen i sådana bilder är inte speciellt imponerande och historian bakom bilden är inte mycket att berätta om, utom möjligen i ett reportage om tidigare nämnda naturfototurism.

De båda exemplen är inga stora etiska/moraliska dilemman, snarare exempel på personligt och publicistiskt ansvar att inte fördumma naturfotografin. Det blir värre när man på samma sätt som ovan betalar för att fotografera en uggla som slår en levande, snarad(?) mus. Det är ett rent etiskt dilemma. Eftersom bilden är omöjlig att ta utan att göra på ungefär det beskrivna sättet så blir frågan om det etiskt riktiga i hanteringen av musen det som varje fotograf och betraktare har att ta ställning till. Innehåll och uttryck kan då hamna i skuggan av det tvivel som uppstår inför den etiska frågan. Tycker man att hanteringen är etiskt felaktig så blir man likgiltig ur ett bildmässigt perspektiv, men förmodligen väldigt upprörd ur ett etiskt perspektiv.

Ett annat fenomen som tack vare ny teknik har blivit enklare är att tillföra element i bilder som inte fanns där vid fotograferingstillfället. Inget större problem om man inte gör anspråk på att visa något dokumentärt. Då blir det däremot ett falsarium och jag inbillar mig att en överväldigande majoritet fördömer den typen av utnyttjande av ny teknik.