Jag läser i senaste numret av Camera Natura en debattartikel av Alf Linderheim om etik i naturfotografin. Artikeln är både välformulerad och välbalanserad vilket är viktigt så att vi inte får en “vargdebatt” på halsen. Inte minst är det välkommet att diskussionen kring etik får nytt bränsle, det känns som att den har legat i träda ett bra tag. Till viss del kan det säkert tillskrivas den inkörningstid det tar att vänja sig vid ny teknik, men i grund och botten är det naturligtvis samma typ av etiska frågor som är på tapeten nu som under den “analoga” tiden.

Jag tror knappast att man kan förvänta sig att det kommer att göras offentliga avböner framöver. Det är väl snarast så att det blir intressant att se vilka som ansluter sig till debatten och vilken åsikt dessa företräder. Skall man våga sig på en gissning att det kommer att vara 99% som ansluter sig till Alf Linderheims ståndpunkt och att någon enstaka höjer rösten för den motsatta med risk för att ensam få klä skott för alla eventuella överträdelser. De flesta med eventuella “lik i garberoben” kommer naturligtvis att stillatigande fortsätta sin gärning med den skillnaden att man vet att det finns vakande ögon runtom i fotoleden.

Alf Linderheims initiativ är lovvärt och likaså CN:s redaktions beslut att publicera artikeln men det krävs nog mer än så för att få genomslag för en bättre etisk hållning. Bland de aktörer som kan göra skillnad finns redaktioner av olika slag, förlag, arrangörer av festivaler m. fl.

I en förlängning leder det oss in i mer komplicerade frågeställningar. Om man sätter upp etiska normer för publicering eller framställning av fotografers verk, när skall man då anses ha sonat sitt “brott”? Det är lätt att ha en åsikt i sakfrågan men här ställs det på sin spets och det är en grannlaga uppgift för varje ansvarig inom nämnda företeelser att hantera följderna av ett ställningstagande.