…etablerad fotograf att sätta hela sin trovärdighet på spel?

Det började för några dagar sedan när en kollega och vän hörde av sig och undrade vad jag hade för uppfattning om Terje Hellesös lodjursbilder. Då var jag inte medveten om att man hade börjat ifrågasätta om de var äkta och om det var möjligt att kunna möta de skygga djuren så frekvent och inte minst närgånget.

Jag träffade Terje för över femton år sedan och vi hade tillsammans med några andra fotografer en nattlig diskussion om fotografi som jag inte minns några detaljer av. Jag har därefter inte följt hans fotografiska bana mer än sporadiskt, men tillräckligt för att besvara kollegans fråga på ungefär följande sätt: “Jag har svårt att tro att han skulle sätta sin trovärdighet på spel genom att inte vara ärlig.” Sådan var min omedelbara reaktion och jag kunde inte drömma om att jag skulle ha så fel.

Jag har inget svar på min egen inledande fråga men jag ser vissa paralleller till fågelskådningens artjaktstävlingar som har en tendens att dra till sig människor som är beredda att hitta på observationer för att hävda sig i tävlandet om vem som ser flest arter inom ett visst område under en viss tid. Kanske är det en viktig del i den problematiken att man förminskar det som borde vara spännande och lustfyllda umgängen med naturen till en simpel tävling. För mig känns det lika onaturligt att tävla i naturupplevelser som att jämföra fotografer och rangordna dem efter bäst och därefter följande.

Vad svaret är i fallet Terje vet nog bara han själv och jag skulle bli förvånad om det inte finns annan problematik med i bilden än en enda enkel förklaring. Jag kan förstå dem som reagerar med ilska och jämför med doping inom idrotten men då förutsätter vi att fotografi är en tävlingsgren och det ställer jag inte upp på. För mig är det bara tragiskt och vilka straff vi än spekulerar om så tror jag inte att de kommer att betyda något i jämförelse med den personliga tragedin.