Jag blev uppmärksammad på en ny kamerakonstruktion som ska innebära att man kan välja var man vill att skärpeplanet ska ligga, i efterhand. Kollade som hastigast på förhandsreklamen och det hela kändes som att det är i konsumentsegmentet som nyheten introduceras. Det konstaterandet fick mitt intresse för nyheten att svalna och vid en närmare eftertanke så är det kanske svårt att kombinera den tekniken med professionella krav på skärpa. Men det fick mig att minnas att jag provade en gammal lådkamera för många år sedan och just det att den gamla, enkla tekniken levererade bilder med skärpedjup hela vägen var det mest slående med det testet.

Efter att ha tragglat med kompromisser av olika slag,

minsta bländare – lite sämre skärpa,

tilt/shift-optik – fortfarande bara ett skärpeplan men som går att luta antingen framåt/bakåt eller i sidled,

så finns det ett sätt att få maximalt skärpedjup, om man vill ha det, med vilken brännvidd som helst. Det heter Helicon Focus i min värld och det är möjligt att det finns andra liknande och det jag pratar om är en programvara i vilken du kan mata in hur många bilder som helst på samma motiv med skärpa i olika plan. Programvaran letar reda på den bästa skärpan i varje motivdel och slår samman detta urval till en bild och räknar samtidigt om de olika ingredienserna i bilden för att kompensera för hur motivdelar t.ex. blir större när de befinner sig i oskärpa i förgrunden.

Som av en händelse, hoppsan, så spårar det här osökt in på om det här är förenligt med dokumentära bilder. Det kan man naturligtvis diskutera och jag kan sträcka mig så långt att om jag i ett motiv skulle vilja ha maximalt skärpedjup i bilden så skulle jag tveklöst använda den här programvaran för att uppnå det. Jag är inte fundamentalist när det gäller digitala programvaror, tvärtom tycker jag att rawfilen är Guds gåva till fotografen och ja, jag har fotat med Velvia under många år så det är inte ”slarvmarginalen” jag uppskattar. Det är att jag kan välja om jag vill att bilden ska utstråla Velvia eller någon annan förhistorisk filmanalog relik med mindre mättade färger eller något annat högst personligt. Få saker har berikat fotografin så som rawfilen och det digitala mörkrummet.

Men när det kommer till dokumentära bilder så handlar det naturligtvis om omdöme. Vi har inga problem med att acceptera svartvitt som ett dokumentärt media trots att världen ingalunda var svartvit före färgfilmens intåg. Och det krävs inte mycket fundamentalism för att avfärda den fotografiska bildens möjlighet att överhuvudtaget vara dokumentär. Jag menar, vad är det för värld som är rektangulär med ett förhållande två till tre, eller tre till fyra eller för den delen kvadratisk och som alltid utelämnar allt som råkar befinna sig utanför formatets gränser. Innan det här spårar ur så vill jag komma till den stora finalen där allt ställs på sin spets. Kan en dokumentär bild ha ett personligt uttryck som är framkallat i det digitala mörkrummet. Mitt svar på den frågan är: Ja, på precis samma sätt som jag många gånger har gjort i det analoga mörkrummet med svartvita kopior, självklart! Och det beror på att jag inte kan tänka mig motsatsen: Bilder tagna, processade och presenterade enligt svensk dokumentär fotostandard.